För tre år sedan vid den här tiden gick jag in i väggen. Jag hade resignerat. En kollega som själv varit ”där” talade om för mig att jag måste göra något åt min arbetssituation. Hon såg sig själv i mig. Idag är jag glad att hon var så ärlig.
Jag hade under en längre tid haft en tung arbetsbörda och jag försökte hitta vägar ur den arbetsmiljön men lyckades inte. Det fanns ingen utväg, det sade även min dåvarande chef till mig, och det kändes fruktansvärt.
Jag som ägnat många år till studier och verkligen arbetat hårt för att lära mig läraryrket. Jag borde klara det. Men min lärartjänst var omöjlig och jag kände mig otillräcklig. Det hände t.o.m. att jag sjukskrev mig själv för att hinna med mitt lärarjobb, för att hinna rätta prov, dokumentera elevers arbeten och resultat samt planera lektioner. Mina lov var inga lov.
Att byta arbetsplats och gå ner i arbetstid blev min lösning. Som tur var för mig sade en SFI kollega upp sig.
Jag betalar själv för min för min fortsatta rehabilitering kanske man kan säga, då jag nu arbetar 80% och det passar mig utmärkt. Jag är glad att jag har fått möjligheten att minska min arbetstid. Med en ledig dag i veckan har jag ork att göra saker jag tycker är roligt.
Nu är det i och för sig helg, men lusten att läsa och repetera, lära något nytt och nyttigt finns där igen!
Det är det april 2024 och sedan augusti i fjol går jag mer än 2 mil i veckan och jag har börjat simma 30 minuter på fredag morgnar.
Det känns skönt att vara tillbaka. Tack fina Lena för ditt stöd.
Fröken @VindelAlvan 