Jag har i veckan träffat två av mina elever som har fått godkänt på det nationella provet i svenska. De har varit i 4 år i Sorsele nu. En av dem kan inte söka till ett nationellt program, eftersom hen inte har fått PUT än. Som hen lider! Får jag stanna, eller skickas jag tillbaka till Afghanistan? Hen kan inte heller söka in på den skola hen önskar gå på, då de fyra sista siffrorna saknas.
Jag frågade eleverna, hur jag som lärare skall göra för att de jag undervisar, nyanlända elever, skall klara skolan bättre?
En sa: jag tror du skall läsa mycket med eleverna.
Den andra sa: ja, och lyssna på läraren och tala om för dem att de skall tänka på sig själva, jobba själv, inte tänka på de andra och vad de gör.
Många jag mött, kloka specialpedagoger, lärare som undervisat länge säger det, läs LÄS LÄS! med eleverna! I läsningen får man så mycket av språket.
Just nu läser vi den lättlästa boken ”En man som heter Ove”. Även om den har några år på nacken, så har jag länge önskat att arbeta med den boken. Nu äntligen blev det av!
Arbetsmaterial från annan pedagog med dari översättning.
Efter att ha lyssnat på en kollega som Malin Larsson i olika sammanhang, men arbetet hon gjort med Ove böckerna i synnerhet, så kan man inte annat än bli inspirerad.
Jag har spelat in en film till eleverna om när jag möter Ove vid mitt skrivbord. Tanken är att de skall få gestalta ett möte med Ove, där de får ge honom tips på hur de tänker, tycker om livet och visa Ove hur de lever. Jag har saknat att arbeta med iMovie med. Uppgiften till eleverna lägger jag på en hemsida jag skapat för vår skola.
Vi har inte läst hela boken än, så de vet inte hur den slutar. Men de börjar känna Ove lite grann. Han är bara 4 år äldre än mig. Det är lite skrämmande tycker jag.